Ny adress

Från och med fredag har jag ny adress. Var och tecknade hyresavtalet idag. Känns lite konstigt men ändå kul....

Nu förväntar jag mig att många kommer och fikar hehe.

Ättetorpsvägen 38......

Hmm.....

Jag är så dålig på att uppdatera. Men det finns liksom inget roligt som händer i mitt liv. Man kör på med samma rutiner dag ut och dag in. Men nu ska vi se. Förra inlägget skrev jag att jag tittat på lägenhet. Svar väntas komma troligtvis i morgon måndag. Jag håller tummarna. I går var det kulturnatt och Bolivia Kommittén uppträdde på två ställen. Latino teater och salsahuset. Det gick väl sådär. Men jag känner att jag intre rikitgt vill uppträdda mer utan bara dansa för träningens skull. Kanske börjar jag bli gammal haha. Men alla tjejer var grymt duktiga. De danser som dansades var caporales, tínku och tobas...


Arley Ricciardelli tog dessa kort. Tack för dem....... Kulturnatt 25/9-10

    


     





Hemma hos mig...

ÅÅÅ vad söt jag är






Trött.................







Nu lite bilder som visar vad som hänt i veckan


Den stackars bakelsen skriker "ät inte upp"






Tuva och Olle pysslar hemma






Bindeez...






Olle städar....






Jag färgar underhåret svart....







Tuva tyckte synd om mig och gjorde ett armband till mig







Fick blommor av en flicka på förskolan... Vad gulligt






Efter regn kommer regnbåge....







Knäppgöken Garbo ligger som en pensionär på min mage







Lite shopping har det också blivit. Bland annat graffiti nagellack och en näsring i guld hehehe



Nu håller jag tummarna

Var på visning idag av en lägenhet. Hmm åttonde våningen, två balkonger, fin utsikt men jag är höjdrädd. Dessutom om det skulle börja brinna var ska jag ta vägen. tjo hej slänger ungarna över räcket. Nä vars. Den var skaplig fast den var gammal. Det är inflyttning direkt och jag vill ha den. Jag ringde upp hyresbostäder och berättade hur min situation såg ut och att jag gärna ville ha den.

Idag fick mina underbara barn vara hemma från förskola och förskoleklass med tanke på vad som hände igår. De behövde nog tid för att prata och ställa frågor. Fan vad jag tycker om dem. Bara för deras skull som jag inte gjorde något riktigt dumt i går. Fan förlåt mina juveler att jag ens tänkte tanken.

O tack Elin för fikat förut. Det var skönt att komma hemifrån så ungarna kunde leka av sig lite med dina juveler

Ja det var allt för mig just nu....

Over and out


Tänker på dig Nils

Känner mig lite sorgsen. Satt och bläddra bland mina paper och så hittade jag detta. Begravningstalet som hölls vid Nils när Nils begravdes. Nils gick i dansgruppen men för ett antal år sen gick han bort. Tänker på honom många gånger. Fick tårar nu när jag hörde sången som spelades efter talet...

                                     Nils Rodriguez Henriksson

                                               in memoriam

 

  Nils, den vän, son och bror, kring vars minne vi nu är samlade, föddes för 19 år sedan i Potosi, den stad på det bolivianska höglandet som mer än någon annan plats i hela Sydamerika symboliserar främmande folks hänsynsfulla utplundringar  av  landets minerala rikedomar och det brutala utnyttjandet av den indianska befolkningens arbetskraft. Från Potosi kom merparten av det silver som strömmade in i Spanien under 1500-talet och som var en viktig bas för Spaniens ställning som världsmakt under det århundradet. Det skedde till ett fruktansvärt pris i form av utgjutet blod, förtidig död och djupaste armod för det indianska folket. Rikedomen investerades aldrig nämnvärt i det land varifrån den hämtats. Så skedde heller inte sedan den koloniala epoken avslutades 1825 och en inhemsk liten överklass gjorde sig rik, nu alltmer på tennet i samma bergsland men glömde sitt eget fattiga folk.

 

  Nils var ett barn från detta orättvisornas och fattigdomens Potosi, själv en indianpojke av quechuastam, född på den historiens kalla skuggsida där det fattiga folket i så många länder världen över kämpar en hård kamp för överlevnad. Övergiven i tidigaste barndom av sina biologiska föräldrar. Räddad dock av två människor Gunilla och Jorge, personer som båda den gången levde i ett hårt och slitigt och många gånger frustrerande solidaritetsarbete för Bolivias folk. Nils kom att växa upp här i Sverige. Ett sår i själen hade han säkert från sin allra första separation vid halvtannat års ålder. Det var ett sår som kunde börja blöda på nytt inför de motigheter han mötte under hela sitt korta liv.

 

  Från Potosi kom han och kanske man kan säga att han bar Potosis pina i sin kropp och själ.  Han var en av dessa små medbröder som  är smärtpunkterna i  vår gemensamma mänskliga historia och som vi aldrig har rätt att glömma. En an dessa som oförskyllt fick bära alltför  mycket av historiens skuld . 

 

  Men vid ett tillfälle under tonåren fick han återvända till Bolivia under ett besök. Då överväldigades han av en känsla av samhörighet med dess folk. Han kände att han hörde dit. Han fylldes av liv  och av glädje. Han ville ge allt i en generös solidaritet med detta utarmade men kämpande folk. Tupac Atari, den indianske frihetshjälten som gav sitt liv i kampen för sitt folk och för rättfärdigheten, blev hans ikon.  Och han tog på djupaste allvar den etiska kod som hör quechuatraditionen till: Att aldrig ljuga. Aldrig stjäla från någon. Alltid leva av ett hederligt arbete, inte av handlingar som måste döljas i mörkret. Drömmen om att för alltid återkomma till Bolivia blev sedan hans livs stora dröm. Den hann aldrig bli verklighet. Den hann väl heller aldrig bli så realistisk som den behövde bli  för att kunna uppfyllas på rimligt sätt. Han fick aldrig den tiden.

 

   Jag har förstått att Nils var en människa som inte förväntade sig mycket eller begärde mycket för egen del.  Han uppfattade nog sig själv som  en i periferin, en som själv inte kan vänta sig mycket av livet. Den kärlek han hade inom sig – och kanske var det betydande fonder kärlek han rymde – gav han åt andra. Till dem som blev hans bröder, Alexander och Johannes, till Jorge och Gunilla, till sina vänner, till IFK Norrköping.  En häftig platonsk kärlek hyste han också till bolivianska landslaget i fotboll, ”Stronger” men först och sist älskade han det folk han identifierade sig med och som bor på Bolivias Altiplano och i dess mäktiga dalar, El altiplano y los Valles de Bolivia. Långt, långt borta men ändå mitt i  hans hjärta.

 

  Det är en stor skara som i dag har samlats här i kyrkan. Alla har ni en alldeles egen relation till Nils. Var och en kommer ihåg honom på sitt sätt. Att ni är många vittnar om att Nils älskades av många fler än han själv förstod. I dag är han i centrum, han som alltid trodde sig tillhöra utkanten. Han som aldrig nådde sina drömmars mål och som inte orkade mer.

 

  I Bibeln finns en berättelse om hur Jesus lärjungar var slagna av sorg och tomhet efter det att deras mästare dödats. De hade trott på hans sak och haft en underbar dröm om den framtid som de skulle dela med honom som en rättfärdig konung. Men han hade lidit nederlag och var död. De flydde tillbaka till sina fiskebåtar och drog nät i nattens mörker  på Gennesarets sjö, även det utan stor framgång. Det stora de drömt om var definitivt över. Detta var besvikelsernas och nederlagets natt. Alla har vi känt av den sortens natt.  Inte mycket, nästan ingenting blev det vi drömde om.  Sådana stunder har vi nog alla upplevt.

 

  I den bibliska berättelsen gryr emellertid en morgon och då ser lärjungarna Jesus på stranden och han har förberett en måltid.  Han har tänt en eld som glöder där.  Han hade vakat under hela natten och väntade dem vid soluppgången. I den nya dagens ljus blev det klart för dem att döden inte har det sista ordet i historien om människan och hennes dröm om rättfärdighet och kärlek. Någon vakar i besvikelsens natt och väntar oss i gryningen.

 

  Djupare än all vår sorg, djupare än allt våra ögon kan se i denna ostadiga och oroliga värld, djupare än allt vårt förstånd kan utforska med vetenskapliga metoder, finns den kraft som bär upp denna värld och som håller den samman även när den rämnar för oss och helt slås sönder för oss. Den strömmar genom allt som är till och den är det i vilket vi lever och rör oss. Den osynliga förutsättningen för allt som är till, för allt som lever och för all den kärlek som vi kämpar för att föda fram.

 

Det handlar inte om en fysikalisk, opersonlig kraft, denna varats yttersta grund. Den bär ett anlete upplyst inifrån och detta anlete bär Kristi omisskännliga drag.  Nils korta stund på jorden är slut. Den kärlek som han här inte vågade tro gällde också honom    skall fylla honom med glädje och frid och liv som inte dör, ty nu är pilgrimen hemma, främlingen här i världen, hemma. Någon har vakat genom hela hans natt och nu gryr den nya dagen för pojken från Potosi.  Må vi därför – hur svår denna stund än är – känna glädje för hans skull. Och härtill säger jag nu amen.

 

Vi lyssnar till en annan pilgrim som vandrat färdigt och som sjunger om en stund på jorden som inte var lätt för honom heller, Cornelis Vreeswijk.

 


Skrik och bråk

Fan jag är så arg och förbannad. Varför ska de som man tycker om mest vara de som bråkar mest också. Det är så jävla onödigt egentligen. Ingen mår bättre av det. Vad tjänar det till att älta och ta upp sådant som har hänt. Är dt inte nuet som räknas. För mig är det så iallafall. Jag gar varken ork eller energi för att sitta och tjafsa om småsaker i telefon när det är så mycket annat omkring mig. Det är skolan, leta lägenheter, eventuella visningar, situationen hemma och sånt. Jag orkar bara inte. Jag är inte så jävla stark som alla tror. Det kanske verkar ibland som att jag är känslokall men gissa hur mycket man håller inom sig och som kommer fram när man är ensam.

NU är jag less på allt. Vill gräva ner mig. ORKAR LIKSOM INTE MED MER BRÅK

Fan fan fan fan fan...................................Och dansen går åt skogen på grund av mitt dåliga humör och för att energin är slut....

Tappade min plånbok mitt i all ilska, kom hem var mer arg. Åkte tillbaka och den var där. Tack och lov för ärliga människor. Men inte fan blev jag gladare för då var det telefon dax igen och mer bråk. Fan vad kuuuuuul

Kakan och Anette.... Saknar er....


Over and out


Glad tjo hoo

Känner mig på topp och är redo att erövra världen. Känns som att det är på väg åt rätt håll. Visst finns det dagar då jag är nere och sur men ändå. Blev godkänd på mattetentan och i går fick jag besked av Pether att jag var godkänd på den kritiska granskningen. Så gött alltså. Som jag väntat på sitsnämnda. Det visade sig att han hade glömt bort att meddela mig resultatet på grund av vissa omständigheter. Hmm här har jag gått med magvärk för denna skit. Men nu är mattekursen avklarad. Jag är i kapp och det är bara dryga 4 månader kvar till jag är färdig (om allt går som det ska)

lalalalalalala skulle nästa kunna sjunga högt haha men tror inte någon skulle vilja höra.


Gud känner mig på G alltså. Hoppas denna underbara känsla håller i sig och att motivationen inte sviker igen för då blir jag nog galen på riktigt.

Nä nu blir det förberedelser inför morgondagen. Min vägledare kör hårt med mig. Helhetsansvar hela denna vecka med allt vad det innebär. Vad är det nu hon brukar säga hmmm att hon vill möta mig på min nivå haha vilket innebär lämpa över allt på Jenny så jag kan slappa. Jaja en mjukstart i alla fall inför period två då jag ska ha sju helhetsansvarsdagar. Härligt härligt.....

Tjo flöjt och go natt

Lägenhet nuuu snälla...

Jag blir galen... De lägenheter som jag satte upp mig som intresserad på fick jag inte ens komma på visning på. Hyresbostäder suger och är skit. Deras jävla kösystem med poäng kan de stoppa rakt upp någonstans. Jaja det är åt helvete i allafall och senaste dagarna har jag varit så ledsen. Fick gå hem från praktiken i onsdags för jag var typ psykopat och nästa börja lipa.... Eftermiddagen blev desto bättre....så mysigt hehehe

Så vad har hänt mer då. Inte mycket..Tränat inför kulturnatten då vi ska dansa. Ser fram emot det..

Tror det var förra söndagen då satt jag och pratade med en tjej från dansen i telefon och hon sa något som fick mig att bli så glad. Det är inte ofta man får höra till exempel att man varit duktigt på att lära ut något och det är absolut inget jag tänkt på. Och ofta när man hör något positivt så kan man liskom inte ta åt sig för att man tänker att alla andra ska tycka man e divig. Tänk vad mycket det kan göra att få höra något snällt och positivt ibland. det tycker jag är något vi alla borde tänka på emellanåt. Att försöka att berömma det som är bra istället för att alltid se det negativa hos folk.

jaja nog från mig.

NU ska jag försöka plugga lite och äta godis

Over and out


Men än en gång. Ge mig en fucking jävla lägenhet hehehehehe


 
Helt underbara minnen till den här låten. Desnudarte=klä av dig (typ tror jag)

Aj aj aj

Ligger i sängen med dator på magen och tycker synd om mig själv. Haft feber och så ont i kroppen att jag knappt kunnat stiga upp ur sängen. Trist när det var första dagen på VFU:n och jag missa. Jag undrar varför jag blev så dålig helt plötsligt. Kanske blev mer mottaglig för skit när stressen och spänningen släppte. Jaja nog om detta...

Får se nu. Jag är ju inte världens bästa på att uppdatera bloggen. Händer liksom inget roligt i och omkring mig. Har fan inget liv.... trist men sant. Går jämt omkring som ett spöke och är antingen ledsen eller sur. Till råga på allt läste jag en bokjävel till skolan om olika sätt de diagnosticerade barn på förr, hmmm enligt handstilstestet skulle jag i så fall klassats som störd eller något hahah. Så nu är jag lite avvikande också haha...

I lördags 28/8-10
Åkte jag tillsammans med några av pedagogerna på Tuvas förskola till Stockholm på konsert. Kommunal firade 100 år så det var stort galej i globen. Bland annat var Martin Stenmarck, Lena PH, Veronica Maggio och Takida där. Konferencier var Henrik Schyffert.....hehe han är bara för rolig... Askul kväll och jag är kanonglad att jag blev tillfrågad att följa med. Du är ju en i gänget som de sa haha..

En sak som jag glömt skriva om och som var det bästa på hela sommaren är KJARKAS konserten i Sockholm. Så underbart och jag älskade varje sekund. Kunde visserligen knappt någon text men det var bara att le och se glad ut. Kram underbaraste cambita för den lyckade kvällen.. hehehe bäst var efterfesten. Har aldrig dansat så mycket någonsin haha.

Jaja. Nu ska jag hasa mig ner till soffan och äta äppelpaj.

Kram till alla och till mig själv eeee


Over and out


 


RSS 2.0