Sayajennyy

Vemodig, sorgsen och vacker. Det är musiken som strömmar ut från högtalarna. Tårar rinner sakta på kinden och jag har svårt att fokusera på det jag gör..... Hjärtat bultar och jag har svårt att andas. Tröttheten kommer smygande. Fan inte nu när jag snart ska jobba..... Mer kaffe..... kanske hjälper.. Ont gör det inombords. Känslan är bekant och bara tanken på den gör mig yr.... Inte igen.... Känner mig ensam och det är så här det kommer vara. Stark , nä inte jag. Mycket har jag gått i genom i mitt liv och varje gång har jag gått stark ur det. En bra maskbärare har jag blivit för en sak har jag lärt mig, att blottar man sig så rämnar allt. Den där masken börjar sakta blli jag. Ingen jävel tror att jag kan bli ledsen, att jag alltid är glad och sprallig. Men fan så fel alla har. Jag samlar på mig och sen briserar bomben, vilket den gjort nu. Vek är jag..... Min underbara zombie fick veta igår vad jag tyckte om honom och igel dessutom att vi inte ska träffas på ett tag och sen hela sommaren. Varken han eller igeln är redo att släppa varandra och då ska inte jag tvinga honom. Som jag skrev igår, när man fortfarande behöver be om ursäkt för att man inte är hemma då kan han hålla sig hemma och slippa hitta på ursäkter. Jag är fortfarande den andra. Den man smyger till likt en tjuv om natten. Inte första gången, därför gör det ont.
Fan vad ont det gör.... Varför är jag så förbannat korkad.

Nu rinner tårarna så jag knappt ser fan.......

Orkar inte mer.......