Dans är livet....
Min dag började skit. Var sur, tvär och grinig och hade inte lust med någonting. Kände mig otillräcklig som mamma för att jag inte ens kunde försöka vara lite glad. Måste ta mig i kragen nu. Hmm undrar hur många gånger jag sagt det nu.
Jaja framåt eftermiddagen blev humöret lite bättre. Dels för att dansen närmade sig och för att jag pratade med loco.
O ärligt vad vore jag utan min dans. Det är så underbart att dansa både när man är glad eller ledsen. Det känns som att jag svävar och jag lägger all min klraft och fokus på det jag gör. Ibland blir det så intensivt att jag gråter utan att märka (tööntigt, Jag är besatt av dansdjävulen). Ibland undrar jag om jag ens hade suttit här om jag inte hade haft dansen att ta till när jag varit ledsen. Jag älskar Bolivia Kommittén och alla som någonsin tillhört och dansat kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. 
Nä nu är det snart fotboll på tv. Ska sluta tycka synd om mig för idag.
Natti natti
