Nils Rodriguez Henriksson

                                               in memoriam

  Nils, den vän, son och bror, kring vars minne vi nu är samlade, föddes för 19 år sedan i Potosi, den stad på det bolivianska höglandet som mer än någon annan plats i hela Sydamerika symboliserar främmande folks hänsynsfulla utplundringar  av  landets minerala rikedomar och det brutala utnyttjandet av den indianska befolkningens arbetskraft. Från Potosi kom merparten av det silver som strömmade in i Spanien under 1500-talet och som var en viktig bas för Spaniens ställning som världsmakt under det århundradet. Det skedde till ett fruktansvärt pris i form av utgjutet blod, förtidig död och djupaste armod för det indianska folket. Rikedomen investerades aldrig nämnvärt i det land varifrån den hämtats. Så skedde heller inte sedan den koloniala epoken avslutades 1825 och en inhemsk liten överklass gjorde sig rik, nu alltmer på tennet i samma bergsland men glömde sitt eget fattiga folk.

  Nils var ett barn från detta orättvisornas och fattigdomens Potosi, själv en indianpojke av quechuastam, född på den historiens kalla skuggsida där det fattiga folket i så många länder världen över kämpar en hård kamp för överlevnad. Övergiven i tidigaste barndom av sina biologiska föräldrar. Räddad dock av två människor Gunilla och Jorge, personer som båda den gången levde i ett hårt och slitigt och många gånger frustrerande solidaritetsarbete för Bolivias folk. Nils kom att växa upp här i Sverige. Ett sår i själen hade han säkert från sin allra första separation vid halvtannat års ålder. Det var ett sår som kunde börja blöda på nytt inför de motigheter han mötte under hela sitt korta liv.

  Från Potosi kom han och kanske man kan säga att han bar Potosis pina i sin kropp och själ.  Han var en av dessa små medbröder som  är smärtpunkterna i  vår gemensamma mänskliga historia och som vi aldrig har rätt att glömma. En an dessa som oförskyllt fick bära alltför  mycket av historiens skuld . 

  Men vid ett tillfälle under tonåren fick han återvända till Bolivia under ett besök. Då överväldigades han av en känsla av samhörighet med dess folk. Han kände att han hörde dit. Han fylldes av liv  och av glädje. Han ville ge allt i en generös solidaritet med detta utarmade men kämpande folk. Tupac Atari, den indianske frihetshjälten som gav sitt liv i kampen för sitt folk och för rättfärdigheten, blev hans ikon.  Och han tog på djupaste allvar den etiska kod som hör quechuatraditionen till: Att aldrig ljuga. Aldrig stjäla från någon. Alltid leva av ett hederligt arbete, inte av handlingar som måste döljas i mörkret. Drömmen om att för alltid återkomma till Bolivia blev sedan hans livs stora dröm. Den hann aldrig bli verklighet. Den hann väl heller aldrig bli så realistisk som den behövde bli  för att kunna uppfyllas på rimligt sätt. Han fick aldrig den tiden.

   Jag har förstått att Nils var en människa som inte förväntade sig mycket eller begärde mycket för egen del.  Han uppfattade nog sig själv som  en i periferin, en som själv inte kan vänta sig mycket av livet. Den kärlek han hade inom sig – och kanske var det betydande fonder kärlek han rymde – gav han åt andra. Till dem som blev hans bröder, Alexander och Johannes, till Jorge och Gunilla, till sina vänner, till IFK Norrköping.  En häftig platonsk kärlek hyste han också till bolivianska landslaget i fotboll, ”Stronger” men först och sist älskade han det folk han identifierade sig med och som bor på Bolivias Altiplano och i dess mäktiga dalar, El altiplano y los Valles de Bolivia. Långt, långt borta men ändå mitt i  hans hjärta.

  Det är en stor skara som i dag har samlats här i kyrkan. Alla har ni en alldeles egen relation till Nils. Var och en kommer ihåg honom på sitt sätt. Att ni är många vittnar om att Nils älskades av många fler än han själv förstod. I dag är han i centrum, han som alltid trodde sig tillhöra utkanten. Han som aldrig nådde sina drömmars mål och som inte orkade mer.

  I Bibeln finns en berättelse om hur Jesus lärjungar var slagna av sorg och tomhet efter det att deras mästare dödats. De hade trott på hans sak och haft en underbar dröm om den framtid som de skulle dela med honom som en rättfärdig konung. Men han hade lidit nederlag och var död. De flydde tillbaka till sina fiskebåtar och drog nät i nattens mörker  på Gennesarets sjö, även det utan stor framgång. Det stora de drömt om var definitivt över. Detta var besvikelsernas och nederlagets natt. Alla har vi känt av den sortens natt.  Inte mycket, nästan ingenting blev det vi drömde om.  Sådana stunder har vi nog alla upplevt.

  I den bibliska berättelsen gryr emellertid en morgon och då ser lärjungarna Jesus på stranden och han har förberett en måltid.  Han har tänt en eld som glöder där.  Han hade vakat under hela natten och väntade dem vid soluppgången. I den nya dagens ljus blev det klart för dem att döden inte har det sista ordet i historien om människan och hennes dröm om rättfärdighet och kärlek. Någon vakar i besvikelsens natt och väntar oss i gryningen.

  Djupare än all vår sorg, djupare än allt våra ögon kan se i denna ostadiga och oroliga värld, djupare än allt vårt förstånd kan utforska med vetenskapliga metoder, finns den kraft som bär upp denna värld och som håller den samman även när den rämnar för oss och helt slås sönder för oss. Den strömmar genom allt som är till och den är det i vilket vi lever och rör oss. Den osynliga förutsättningen för allt som är till, för allt som lever och för all den kärlek som vi kämpar för att föda fram.

Det handlar inte om en fysikalisk, opersonlig kraft, denna varats yttersta grund. Den bär ett anlete upplyst inifrån och detta anlete bär Kristi omisskännliga drag.  Nils korta stund på jorden är slut. Den kärlek som han här inte vågade tro gällde också honom    skall fylla honom med glädje och frid och liv som inte dör, ty nu är pilgrimen hemma, främlingen här i världen, hemma. Någon har vakat genom hela hans natt och nu gryr den nya dagen för pojken från Potosi.  Må vi därför – hur svår denna stund än är – känna glädje för hans skull. Och härtill säger jag nu amen.

Vi lyssnar till en annan pilgrim som vandrat färdigt och som sjunger om en stund på jorden som inte var lätt för honom heller, Cornelis Vreeswijk.